Optimismförtryck

Inte helt oväntat blir jag mer inaktiv när jag kommit hem till vardagen med stökigt rum, disk, matlagning och brödjobb. Det är lite så det brukar vara. Jag har väldigt lätt att fastna i ett enahanda mönster i vardagen och långsamt döda mina hjärnceller med att till exempel titta på korkade men smått underhållande playthroughs av bra som kassa indiespel.

noggoforth

Den här typen av ord kan jag uppleva som motiverande. Jag vet inte om citat i den här stilen kan verka mörka eller ej då jag får positiv energi av dem. För mig triggar det här en övertygelse att leva fullt ut och koncentrerat till den dag jag inte finns längre, oavsett om det är om ett år eller om åttio år. Det funkar mycket bättre för mig än filmjölkscitat i den maniska optimismen och självkänsloboost-samhället.

Jag stör mig på att det är mycket mer social accepterat att en ska vara uppåt och positiv hela tiden och om du är mer lagd åt andra hållet är du bara negativ energi och möjligtvis dryg. Ibland får _jag_ negativ energi från de som är glada och positiva hela tiden! Ibland undrar jag om de verkligen mår bra. Jag tycker inte att det är något fel i att folk är positiva i sig, alla ska få vara som de är, men när det blir så mycket positivitet så det känns nästan maniskt väcker det obehag i mig. Det jag också kan störa mig på med de supertrevliga människorna är att de verkar glömma bort vad de har sagt och det känns för mig lite urvattnat och poänglöst. Jag kan förstås ofta glömma vad jag sagt eftersom jag kan babbla mycket och ofta om en hel del nonsens, men nu tänkte jag i första hand mer på artighetsgrejer och komplimanger och den typen av innehållslöst kallprat. Aja.

När jag gick i gymnasiet skulle alla skriva och framföra ett tal på svenska nationella proven. Jag skrev ett tal om pessimism och hur den kan vara positiv. Min ståndpunkt var att för vissa människor fungerar det bättre att förbereda sig genom pessimism än att vara optimistiska. Jag hänvisade också till nån forskning, eller vad det nu var, som visade på det. I slutet av talet uppmuntrade jag att optimisterna ska låta pessimisterna vara pessimister, och vice versa. Bakgrunden till talet var att jag själv upplevde att jag förberedde mig bättre inför spelningar om jag fick vara pessimistisk, medan andra kanske behövde vara tvärtom. Den pessimismen använder jag dock mig inte av på samma sätt idag, tror jag.

Jag tror inte att jag kommer tycka om den här texten i framtiden.