Nästintill deprimerad?

Jag får inte mycket gjort och lyckas inte styra upp saker. Att saker bör och ska göras på ett visst sätt har jag dock börjat släppa och mer “arbeta” sporadiskt. Jag är inte bra på rutiner, fast jag har stort behov av dem. Mitt brödjobb har slitit på mig avsevärt den senaste tiden. Det är mycket att göra och hantera och vi har dessutom bemanningsproblem. Om situationen inte förändras inom närmsta tiden så blir jag inte förvånad om jag kraschar. Känns för jävligt.

Men även om brödjobbet tar mycket energi och jag känner mig ganska orkeslös och dålig på att ta tag i saker så mår jag rätt bra. Jag känner mig inte direkt deprimerad, tvärtom är jag ganska taggad på livet. Det svåra för mig är att komma igång. För det mesta är det att få ordning på mitt nya rum i det nya kollektivet det lilla som jag tar tag i. Det är alltid något! Det känns ganska trevligt när är ett rum känns som ett hem och inte bara en avlastningsyta.

Jag har rätt mycket inspiration och pepp på idéer. Det verkar som om jag har hittat en själsfrände i knasighet i mitt nya kollektiv och det känns otroligt fint! Det är inte ofta jag får sådana möten som klickar så fort. Inte för att det är ett krav på var jag ska bo, men det här kollektivet kommer definitivt vara mer kreativt stimulerande än mitt förra kollektiv.

Utifrån att jag känner mig lite stillastående och orkeslös skulle en kunna tänka sig att jag är deprimerad. Däremot utifrån attityd så känner jag mig som sagt inte det. För mig innebär depression mycket knivigare saker än orkeslöshet, så även om jag skulle ens vara smygdeprimerad så ser jag inte saken så.

Woop.