Category Archives: Uncategorized

“Provbås-panik” och fyllot.

Jag var i en second hand-butik idag och testade en klänning som jag fick på mig men som jag inte fick av mig. För att se utifall behån var i vägen tog jag av mig den, men det hjälpte inte. Jag fick smått panikkänsla av att sitta fast i klänningen. Den var för tajt att dra upp över axlarna och för tajt att dra över höften. Jag blev osäker på om jag skulle ropa på personal eller inte, det kändes väldigt pinsamt att sitta fast och jag ville inte heller ställas inför att ersätta klänningen. Dumsnål. Jag tror dock att pinsamhetskänslan var mer dominerande än snålheten.

Det slutade med att jag rev sönder klänningen i en söm för att få av mig den. Återigen var jag ställd inför om jag skulle visa upp den för personalen eller inte, om jag skulle låtsas som att “den var så när jag hittade den” eller bara berätta sanningen. I slutändan blev det att jag diskret hängde ifrån mig klänningen och smet ut.

Jag känner mig jättefånig och dum.

Sen blev jag trakasserad av ett fyllo på spårvagnshållplatsen. Tydligen var jag så “jävligt snygg” att det behövde upprepas ett par gånger. Han förde ett resonemang över hur gammal jag är, att även om jag är 29 år så är jag som 14 år i förhållande till hans egen ålder. När han sen sluddrade något jag inte förstod och lutade sig mer och mer mot mig reste jag mig upp och gick därifrån. Jag upplevde en äcklad känsla.

Spännande eftermiddag.

Trygga tillvaron.

Känner mig ganska sänkt.

Jag har inte löst boendefrågan i Göteborg trots att jag har haft några kontakter, och en del av mig börjar bli frestad att stanna i Umeå. Just nu känns det ganska trivsamt här. Dock tror jag inte det är en sån vidare bra idé. Jag tror att jag skulle må bra av bytet av miljö och att träffa nya människor. En av mina närmsta vänner försvinner också från Umeå till hösten, så hon kommer jag inte kunna umgås med på samma sätt som förut.

Att faktiskt bara “ge upp” Göteborg är ändå ett alternativ. Jag sade det till en vän/ett ex häromdan att i värsta fall om jag inte hittar en lösning på boendefrågan så får jag väl stanna här i Umeå. Om jag kunde finna ro i att det scenariot är helt okej skulle det sänka stressen som jag känner nu. Även om jag skulle tycka det var tråkigt så skulle jag ändå kunna acceptera det, vara nöjd och “go with the flow”, men jag blir stressad av hur det kan uppfattas utifrån. Att jag verkar virrig, planlös och lever otryggt, och att det är fel. Måste stänga av tankarna av vad andra kanske tänker. Jag ser inte hur att leva vardagen grått med utbildningar en inte vill gå för att jobba med yrken en inte vill ha skulle vara bättre än att bara göra vad en vill och balansera ekonomin utifrån det. Eller hur det grå levernet skulle vara tryggare för den delen då det kan sänka livslusten och få en att vilja hoppa ner i en vak.

Jag kan förstå hur vissa andra tänker, men jag vill vara vid liv.

Nåväl, nu är jag också väldigt trött ikväll. Sånt påverkar humör. Jag har målat mycket idag, klippt och sytt i tyg och har haft ont i en axel hela dagen. Fysiska saker dränerar mig nog mer på energi än vad jag tror ibland. En kompis brukar vara duktig på att få mig tänka efter på hur mina dagar har sett ut i övrigt, om mitt humör kan påverkas av något annat som mat och aktiviteter. Det hjälper ganska ofta att tänka efter på sånt.

Kanske kommer saker lösa sig, jag kommer åtminstone inte känna mig fit for fight när jag känner mig på gränsen till att somna.

Svamp och skrutt.

Jag har en konstutställning på gång i Vindeln mot slutet av juli, på Konst i Kvarn. Där har jag ställt ut flera gånger förr. Det är knepigt att ställa ut i kvarnen, tycker jag. Konsten jag gör är inte särskilt säljbar, och de få som köper konst där brukar ofta dras till en typ av motiv som jag inte gör, t ex natur- och djurmotiv. Jag har velat hitta en snabbtillverkad brödkonst som inte kräver mycket av min tid men jag vill ändå att det ska vara kul att måla. Nu verkar jag ha hittat nånting, nämligen svampar, som jag målar med ink blocks och fyller konturer med tunn svart bläckpenna.

svampochskrutt_geckocat

Det är ganska roligt. Varför jag gillar att måla flugsvampar är inte bara för att det är fina, utan också för de är giftiga. Något sorts avskum i naturen. De “vita svamparna” som jag målat är inte heller champinjoner som det kanske ser ut som, det är vit flugsvamp. Det känns lite ondskefullt att måla svampar som kan orsaka allvarliga förgiftningar när folk misstar dem för champinjoner och äter dem. De traditionella röda svamparna med prickar är ju lite mer välkända. Svamparna är iaf enkla att måla, och det går snabbt. Då gör det mindre om de inte säljer, som jag inte har en aning om de kommer göra eller inte.

Jag målar äppelskrutt också, det är svårare än svamparna. Varför just det motivet är pga att jag gjorde en liknelse av mig själv vid ett äppelskrutt på ett socialt medium och jag fastnade för det. Att måla hela äpplen känns beige och tråkigt. Jag är inte så förtjust i att äta äpplen däremot, även om det är ganska gott. Mina tänder sitter tajt och trångt och fruktköttet fastnar mellan tänderna. Jag tycker det är obehagligt. Pga det får jag aldrig till ett ordentligt gnagt äppelskrutt när jag äter äpplen.

Jag har lekt med en egen variant på Nils Ferlins dikt “Av ständig oro” utifrån äppelskrutt. Inledning till hans original lyder:

“Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott.”

Min variant blev:

“Av ständig känsla att allt är prutt

jag blev alltmera ett äppelskrutt.”

Kostsamma val.

Det mest kostsamma jag gjort i mitt liv är nog att ha studerat på universitet. Jag har spenderat drygt 10 terminer på olika högskolestudier. Jag har hoppat runt på olika inriktningar för att hitta något jag kan bli, men inte trivts eller känt tillräcklig motivation. Orsaken bakom att jag bara testat och testat olika inriktningar på universitetet istället för att jobba var för att jag var för rädd och osäker på att skaffa jobb. Främst vill jag ju inte jobba alls, men på något sätt sägs det ju att en ska försörja sig. Så jag studsade runt som en skållad loppa på universitetet, och skuldsatte mig på över 200 000 för jag var vilsen och vågade inget annat.

Jag ångrar inte val jag har gjort rakt av för jag tror inte riktigt på ånger rätt och slätt. Det jag läst har också i olika grad varit intressant och jag har lärt mig saker. Mycket av mina studier tappade jag dock drivkraften för, den fanns förmodligen aldrig där från första början, och jag har glidit ganska mycket på ett bananskal genom flera kurser. När det kommer till vissa saker har jag knappt öppnat kurslitteraturen. Humaniora seminarier kan en klara sig ganska bra igenom bara en vet hur en ska snacka och skaffar sig en strategi för att framstå som att en läst på.

Jag har gett upp tanken på att jag “ska bli” något när jag blir stor. Istället vill jag göra saker jag tycker är intressant och som ger livslust.

Stängt av kommentarer och nytt utseende.

Jag har stängt av kommentarerna på bloggen för att slippa spam om porr och kommentarsessäer om random hälsogrejer.

Jag har ägnat mycket av min eftermiddag till att redigera bloggens utseende. Nån med mer vana skulle säkert hånskratta åt mig och tycka jag gjort det ineffektivt. Det är ganska roligt i alla fall, men jag får se om jag kommer ihåg någonting av vad jag gjort till en annan dag. Hade en detalj kvar som jag ville redigera men som jag inte hittade igen hur innan jag gav upp, rätt var det är vill jag ändra på saker så inte lönt att driva mig tokig idag på en sista detalj.

Tåg och Göteborg.

Får se om jag alls kommer ihåg vad jag hade tänkt reflektera över efter att ha sorterat bort mängder av spam-kommentarer om viagra och medicin i kommentarsfälten.

Det blev en dricka-kaffe-och-måla-natt. Jag gillar att jag hade ett kaffesug inatt, det påminner mig om en hyfsat bekymmersfri tid då jag var väldigt opåverkad av att dricka kaffe sent på kvällarna. Hyfsat bekymmersfri tid för att vara jag. Ibland känns det som att jag befinner mig ständigt i nån sorts kris, men jag kan känna mig ganska okej med det ändå. Det jobbigaste är att förhålla sig till andras eventuella syn på det.

IMG_20180520_022129

IMG_20180520_022123

Jag har haft en intensiv vecka. För en vecka sedan blev det tydligt för mig att jag blivit kallad till en antagningsworkshop på en folkhögskola i Göteborg med kort varsel. Det var väl inte helt oväntat för jag hade sett datumet för workshopen redan, men det var ganska osäkert om jag skulle bemöda mig att ta mig ned. På lördagen bestämde jag mig dock att dra, och workshopen var redan på måndagen. Beställde resor och bokade vandrarhem. Bestämde mig för att hälsa på vänner i Norrköping och tog med det i resplanen. Söndagen bestod av att upprepat säga “vad har jag gjort?!” till mina vänner och ändå vara obehagligt lugn inför situationen.

Natten mot måndag tog jag nattåget ner mot Göteborg. Mellan Sthlm och Gbg blev det tågstrul och vi blev försenade typ 8 timmar, vilket innebar ungefär 20 timmars resande för mig den dagen. Förseningen innebar att jag missade workshopen, men jag hörde av mig till kontaktpersonen och föreslog att jag kunde komma förbi dagen efter och i alla fall säga hej och se skolan eftersom jag ändå var i stan. Hen tyckte det var en väldigt bra idé.

På tåget fanns två sökande till fick jag veta, och jag bestämde mig för att leta upp dem. Jag gick runt och trakasserade passagerarna och frågade om de skulle till folkhögskolan, vilket känns väldigt obekvämt för mig då jag är så blyg och rädd för att göra bort mig. Till sist hittade jag en av de andra sökande, och vi hittade sen den tredje.

Dagen efter gick jag och en till av de sökande jag hittat på tåget till skolan för att säga hej, och då fick vi göra antagningsuppgiften som vi missat. Det kändes riktigt bra, tyckte jag, efter den snöpliga måndagen. Jag upplevde också att uppgiften gick bra och jag gjorde ett bra intryck, så jag var väldigt nöjd och glad den eftermiddagen.

På kvällen skulle jag åka tåg till Norrköping. Det blev mer tågstrul, men bara ungefär en timma försening på själva tåget och sen fick jag åka taxi sista biten till Norrköping för jag missade anslutningen. I taxin var jag övertrött och gaggade på än mer än vanligt med en av de andra passagerarna. Det var en trevlig person. Kom fram till Norrköping mitt i natten.

På torsdagen skulle jag åka tillbaka till Umeå. På morgonen fick jag sms från SJ att det var tågstrul och jag behövde boka om resan. Jag blev riktigt less och trött av det och grät en skvätt. Det blev nattåget samma dag. I slutändan kändes det rätt bra ändå, kunde sova hyfsat på tåget.

IMG_20180517_231603
Nattåg. Less.

På fredagen, när jag kommit hem, fick jag besked att jag blivit antagen på kursen. Nu följer en del grubblande på hur jag ska göra, om jag ska tacka ja eller inte.

Det sociala

Jag känner mig ganska less på mig själv. Det känns som att jag alltid har något bekymmer som jag pratar om. Jag vill inte vara den personen. Jag träffar inte mina vänner så ofta och det blir då lätt att en pratar allvar när en träffas. Borde kanske träffa dem oftare. Det funkar bra för mig att bara träffa vänner då och då och att vi då är fortfarande på någorlunda samma nivå för jag har inte så stort behov av att träffa människor hela tiden och är dålig på att ta initiativ.

Jag har kommit tillbaka till Umeå för ungefär tre veckor sen. Något som var skönt att bo i Norrköping var att jag inte hade en massa halvbekanta där och kunde inte av misstag råka dissa dem. Jag är väldigt socialt ängslig så jag råkar lätt “ignorera” andra för jag vågar inte riktigt säga hej, men å andra sidan säger inte de heller alltid hej, så… En annan grej är att jag reagerar långsamt, jag kan se nån för att på en gång titta bort och innan jag registrerat att det var nån bekant och tittar upp igen har stunden att säga hej passerat. Känner mig off.

Det känns som att jag just nu är i en nedåtgående social spiral då jag vill typ isolera mig, är rädd för andra och för att socialisera, samtidigt som jag vill ha ett socialt liv. Jag kanske behöver hitta något att göra som inte ställer höga krav på mig så jag kan känna mig trygg och däri värma upp den sociala sidan av mig.

Att våga bara tuta och köra

Känner att jag har stött på något som stressar upp mig de senaste dagarna. Jag har fastnat i ett målarprojekt som jag vill ta vara på för att jag har inte alltid flyt i skapandet. Lyxproblemet för mig nu är att jag känner lite kval inför att börja läsa en kurs i Linköping nu på tisdag, det blir en krock i mig själv.

Jag känner just nu att jag vill leva dagarna efter vad jag råkar ha lust till, men om jag skulle prioritera mitt skaparhumör nu, eller bohemhumör om vi vill vara poetiska, istället för kursen är jag rädd för att jag inte kommer att prestera på den senare för jag inte koncentrerar mig och då känns det som om jag kastar bort studierna. Som att det skulle bli en blunder. Och jag bygger upp en uppfattning att jag ska stå till svars för andras förväntningar.

Men är det inte dumt att mota bort inspirationen som dyker upp nu som inte alltid brukar vilja dyka upp? Känns också bortkastat att göra det.

Studierna är inget ansvarstagande från mitt håll. Inget jobb, ingen karriär, inga pengar eller annat är beroende av att jag sysslar med det i höst. Ändå är jag rädd för att senare stöta på en känsla av misslyckande om jag bara styrs av humöret och lustens nycker nu.

Men för stunden skulle jag vilja bara få styras av det. Ska jag ta mig den friheten? Har alltid haft svårt att bara tuta och köra på.

Jag har ju inget ansvar, så vad oroar jag mig för?

Studiiiezzzzz

Jag ska läsa ett par kurser i höst i Linköping. Lite nervös är jag. Det är inte första gången jag läser på universitet men jag har inte gjort det på ett par år och inte på ny ort. Försöker att hålla mig distanserad från idiotiska tankar om prestation och nå’ jävla karriärstänk. Det är så indoktrinerat i en att en ska bli något.

Förut när jag har läst på universitetet har det varit för att bli något, ibland baserat på trygghet/säkert kort och ibland intresse. Nu är jag bara inriktat på att det ska vara KUUUUUUL, och försöka att inte få prestationsångest. Får se hur det går. Är ju bara jag som ställer kraven, eller hur? Synd bara att jag kan vara en elak jävel…

Jag har inte varit en ordentlig student när jag pluggat. Motivationen har alltid försvunnit en bit in, jag har varit deppig, och jag har glidit igenom allt på ett bananskal. Jag blev nästan sur vid ett tillfälle för att jag inte fick ett U så att jag kanske kunde få en kick att skärpa mig och anstränga mig mer.

Aja.

Två litteraturkurser har jag valt, och just nu känns det som att det nog var bra att jag inte gapade efter mer när jag skulle välja kurser. Jag tror inte att jag skulle orka.