Category Archives: vardag

Hitta rytm.

Jag har haft lite problem med att sova sen jag kom tillbaka från Göteborg. Det är inte alla nätter, men vissa. Jag tror jag är stressad, men tänker att jag kan bli påverkad av de ljusa sommarnätterna också.

Det som händer just nu är att jag tror att jag går igenom någon sorts en aning känslomässigt svår omställning. Jag tycker om att vara i hemtrakter igen, men jag är som jag skrev i förra inlägget också rädd för att tappa inspiration och driv som jag kände i Göteborg. Typ att gamla miljöer ska ta mig omedvetet tillbaka i gamla vanor och tankemönster. Jag kommer sakna att ha direktkontakt med de andra deltagarna på kursen jag gick på Kvinnofolkhögskolan. Vill hitta ett hållbart mindset för att bibehålla inställningen till mig själv.

Att jag kan uppleva omställningen lite svår handlar säkert om att jag försöker stressa på saker för fort. Jag kan vara lite för ivrig. Jag har svårt att låta mig att ta det lugnt, även om jag tar det lugnt och försöker ta ledigt och följa mina behov får jag dåligt samvete för det. Veckan jag kom tillbaka blev hektisk av olika anledningar, vissa omständigheter som jag inte tänker gå närmare in på i Göteborg har gjort mig spänd och när jag kunde slappna av från det slängdes jag mycket möjligt in i en trötthet.

De senaste typ två dagarna har det känts lite bättre. Fick nåt sorts genombrott i lördags kväll och blev på bättre humör. Kan hänga ihop med att ge mig ledigt från tråkiga framtidsplaner, och att erkänna sakerna som känns jobbiga genom att gråta, även om det var typ en minuts gråt.

Tillbaka i norr och jag funderar över “ego”.

Jag har nyligen kommit tillbaka från Göteborg efter ett skolår på Kvinnofolkhögskolan. Nu jobbar jag för fullt att inte stressa för hårt att komma på en plan för vad jag ska göra härnäst, hjärnan behöver vila också efter en intensiv termin. Jag hade mycket inspiration och idéer innan jag lämnade Göteborg, och jag har nog lite halvpanik över att jag ska tappa det nu när jag har mer tid. Jag borde passa på att sätta igång en del av det arbetet nu när jag än så länge inte har ett brödjobb. Det finns så mycket jag vill göra, både konstrelaterat och icke konstrelaterat. Jag vill fördjupa mig, utforska ord, ämnen, fenomen, konst, data.

Nu på morgonen har jag suttit och funderat på “ego”. Jag borde läsa på om Freud och Jung om jag vill gräva i det, vilket känns passande då jag redan var sugen på att fördjupa mig i psykoanalys. Jag har också funderat på om “ego” nånsin kan förknippas med något positivt. “Egocentrisk” är inget jag själv förknippar med något positivt. Är “egokick/-tripp” mer neutralt och rentav något som kan vara positivt, eller är det också associerat till något negativt?

I det lilla jag vet om psykoanalys tycker jag att vissa teorier inom det känns som nån som tänkt för mycket och för ytligt samtidigt, och då tänker jag på den sorts vikt som det lägger på barndom och föräldraskapets betydelse på barnets person. Mitt första intryck blir att de läser in för mycket i något enkelt. Jag förnekar inte att föräldrar har påverkan på barnen, det är det lilla jag hört om psykoanalysen jag syftar på här. Det är dock av anledningen av att jag har ganska tunna kunskaper jag vill fördjupa mig, och att psykoanalysen har av vad jag vet gjort betydande avtryck på psykiatrin. Därför ska en läsare inte nödvändigtvis ta till sig något av det här stycket, eftersom jag inte är särskilt påläst. Lita aldrig på nån annan 100%.

För övrigt tycker jag att den här hemsidan är lite pinsam. Den underhålls dåligt och jag lägger lite omsorg på den. Det har dock också en funktion för mig, att den finns men inte är så ompysslad som det ofta förväntas i vår självsäljande, det vill säga att vi i princip ska vara ett trademark numera, och digitala samtid. Jag tror att jag nu lägger in en brasklapp för jag vill mer aktivt bjuda in folk att besöka sidan, men jag skäms också lite över att jag ägnar den inte mycket uppmärksamhet. Egentligen vill jag inte ha det så.

Längtan efter ett hem.

Jag känner en längtan efter ett hem. Att vara stilla på ett ställe, att hinna bo in sig. Att hinna landa. Skapa mig en mysig grotta, ett ombonat näste, som jag kan dra mig tillbaka till och vila och slappna av. Sjunka ner i ett spel, eller något intressant på internet, eller nåt. Det har varit en del flyttar senaste åren. I kollektiven jag bott i har det funkat, jag har haft en egen plats och ett krypin, men hos min senaste ex-sambo blev det lite trångt att bo två personer i ett litet rum. Jag hade svårt att slappna av helt, och jag visste att jag så småningom behövde flytta därifrån efter att vi gjorde slut. Jag bodde kvar av praktiska skäl, men det kändes inte riktigt som mitt hem.

askan__home
Jag har klottrat ett krypin.

Där jag bor just nu i Göteborg, som inneboende, var ursprungligen tänkt som en tillfällig lösning, men nu kommer jag förmodligen bo där genom hela vårterminen också. Eftersom jag trodde det bara skulle bli tillfälligt hade jag ingen tanke på att bo in mig ordentligt där, och en del av mig vill inte samla på mig nya saker för jag har ju redan en massa saker i förvar i hemtrakterna. Återigen vet jag ju att jag ska dra så småningom, så lägenheten har mer känts som ett förvar än ett hem.

Apropå teckningen, mer än en skärm vet jag egentligen inte om jag har behov av, jag tycker mest det ser lite ballt ut. När jag bodde tillsammans med ett annat ex hade “vi” två skärmar vid datorn, jag tyckte ändå att det var lite praktiskt. Jag använde det mest för att ha mediaspelare på ena skärmen och något annat på den andra, eller som när jag skrev hemtentor att ha skrivdokumentet på ena skärmen och referensmaterial på den andra.

Men jag har åtminstone ett tak över huvudet. Det är inte alla som har det.

“Provbås-panik” och fyllot.

Jag var i en second hand-butik idag och testade en klänning som jag fick på mig men som jag inte fick av mig. För att se utifall behån var i vägen tog jag av mig den, men det hjälpte inte. Jag fick smått panikkänsla av att sitta fast i klänningen. Den var för tajt att dra upp över axlarna och för tajt att dra över höften. Jag blev osäker på om jag skulle ropa på personal eller inte, det kändes väldigt pinsamt att sitta fast och jag ville inte heller ställas inför att ersätta klänningen. Dumsnål. Jag tror dock att pinsamhetskänslan var mer dominerande än snålheten.

Det slutade med att jag rev sönder klänningen i en söm för att få av mig den. Återigen var jag ställd inför om jag skulle visa upp den för personalen eller inte, om jag skulle låtsas som att “den var så när jag hittade den” eller bara berätta sanningen. I slutändan blev det att jag diskret hängde ifrån mig klänningen och smet ut.

Jag känner mig jättefånig och dum.

Sen blev jag trakasserad av ett fyllo på spårvagnshållplatsen. Tydligen var jag så “jävligt snygg” att det behövde upprepas ett par gånger. Han förde ett resonemang över hur gammal jag är, att även om jag är 29 år så är jag som 14 år i förhållande till hans egen ålder. När han sen sluddrade något jag inte förstod och lutade sig mer och mer mot mig reste jag mig upp och gick därifrån. Jag upplevde en äcklad känsla.

Spännande eftermiddag.